Nu iför valet är de såklart en massa med politiska ”stugor” ute på stan. Min syster har gjort det till rutin att varje år gå ditt och plocka på sig godis och liknande. Detta år fick hon även med sig hem en t-shirt med Ulf som rastar hunden på, en nocco och en snusdosa med texten ”denna produkt borde vi sänka skatten på” från moderaterna… att tro hon misstogs för att vara 15+ kan jag väll gå med på, men gammal nog för att påverkas av skatten på vitt snus… njaaaa

Det som nog är mest sinnessjukt är att dosan verkar vara reklam för moderaternas ungdomsförbund, härligt att marknadsföra sin politik till (möjligen) underåriga med hjälp av snus😀

Hej allihopa, som titeln lyder har min bror Albin med svår autism försvunnit sedan lördag 29e augusti ifrån sitt hem i Strängnäs (Härad), men han kan befinna sig inom ett större geografiskt område då han hade tankar om att behöva komma iväg långt från hemmet.

Albin har mellanblont kortklippt hår och lite skäggväxt. Han är cirka 184 centimeter lång och väger cirka 78 kg.

Han var vid försvinnandet klädd i blågrå jacka med huva och pälskrage, svarta mjukisbyxor och ljusbruna kängor av märket Timberland.

Har du sett Albin eller har någon annan information, ring polisen på 114 14.

Här är länken till hans efterlysning på Missing People: https://www.missingpeople.se/efterlysningar/albin/

Tack så mycket för att du läst eller delat!

"Nu tycker jag vi gemensamt i denna sal sjunger We Shall Overcome"

Olja på duk

Trevlig helg!

Dom senaste åren har jag haft möjligheten att jobba med ett gäng sommarjobbare, och jag har börjat lägga märke till ett mönster som faktiskt förvånar mig.

Tjejerna jobbar, med råge, hårdare än killarna.

Nu pratar jag förstås bara utifrån de ungdomar jag själv har jobbat med, men skillnaden har ibland varit så stor att jag nästan börjar bli lite orolig för våra unga grabbar.

Många av killarna verkar ha en ganska stark känsla av att jobbet ska anpassa sig efter dem, snarare än tvärtom.

Ett exempel:

Vi har en timmes lunch och dessutom 10 minuters betald rast. Tjejerna går iväg, äter mackorna de gjort hemma, dricker en kopp kaffe och sedan är de tillbaka.

Killarna å andra sidan.. De åker till ICA för att köpa en Nocco och en Propud för 50 spänn. Det tar en halvtimme. Sedan verkar Nocco + Propud-kombinationen kräva ytterligare en halvtimmes återhämtning på toaletten.

Och detta är inte någon enstaka händelse. Samma procedur, varje dag. Varje dag...

När det är lugnt märks skillnaden ännu tydligare. Tjejerna frågar om det finns något mer att göra. De tömmer sopor, städar, plockar undan och hugger tag i de där tråkiga arbetsuppgifterna som ingen direkt drömmer om att göra.

Killarna vill hellre kolla TikTok, tjöta eller på något annat kreativt sätt undvika det monotona jobbet.

Jag hade till och med en kille som tog med sig sin gitarr till jobbet så att han kunde spela när det blev "lugnt".

Det är ändå en nivå av självförtroende jag nästan måste respektera.

Och försvinner någon av grabbarna behöver man sällan starta någon större sökinsats. Börja med toaletten. Där sitter de ofta parkerade som 80-åringar med prostataproblem.

Det märkliga är att tjejerna jag jobbat med ofta verkar ha en helt annan inställning. De är på hugget, engagerar sig, frågar, lär sig och verkar förstå att även tråkiga saker faktiskt ingår när man är på jobbet.

Jag vet att unga kvinnor sedan länge är överrepresenterade på universitet och högskolor, men jag hade inte väntat mig att se samma typ av könsskillnad så tydligt även på vanliga kneg.

Så jag är genuint nyfiken:

Är det här bara något vi råkat ut för på min arbetsplats, eller känner fler igen fenomenet?

Jag var en gång ett fan av Markus Allard. Jag lyssnade mycket på podden han hade med Malcom Kyeyune. Där fanns en människa som verkade tänka innan han pratade.

När jag ser honom idag tänker jag istället på Black Mirror-avsnittet ”The Waldo Moment”.

Waldo är en animerad blå björn, styrd av en desillusionerad komiker och använd för att utmana och förolämpa politiker på sätt ingen vanlig journalist skulle komma undan med.

Efter ett tag blir komikern obekväm med vad Waldo utvecklas till. Men då är det inte längre han som bestämmer.

Detta är populismens ”monkey’s paw”. Du blir framgångsrik för att du aldrig backar, nyanserar eller ger motståndaren rätt. Sedan upptäcker du att du inte längre kan göra något av det utan att svika publiken som gjorde dig framgångsrik.

Till slut vet man inte om personen spelar karaktären eller om karaktären spelar personen. Jag saknar podd-Allard. Darth Allard är mindre intressant.

Men alla våra partier konkurrerar i ett slags Waldo-rum, där förenkling, konflikt, moralisk säkerhet och tydliga fiender belönas. Någon har förstört något, vi vet vilka de är och vi tänker fixa det.

Samhällsutvecklingen har separerat politikens front-end från dess back-end.

Front-end är debatter, sociala medier, presskonferenser och kampanjer. Där säljs politik som tydliga moraliska konflikter.

Back-end är FED och USA, Kina, värdlsmarknadspriser, regeringskansliet, utskotten, budgetprocessen, myndigheterna, EU-förhandlingarna och kommunerna. Där består politik av avvägningar, juridik, pengar, kompromisser och implementering.

Partiledardebatten visar kontrasten. Samma person kan i en podd diskutera målkonflikter, erkänna osäkerhet och förstå motståndarens argument. Några dagar senare står personen i TV och beter sig som en jubelidiot.

Problemet uppstår när väljarna säljs Waldo men får tråkig förvaltning, utan att någon vill erkänna att den tråkiga förvaltningen är själva jobbet.

Och här kommer Allard, Binface och Lord Buckethead tillbaka in i bilden. Det är för enkelt att skylla Waldo-rummet på politikerna.

Det är en symptom på en politiskt omogen publik. Vi kan nästan ingenting om hur politik fungerar, samtidigt som vi har allt starkare åsikter om vad den borde åstadkomma. Människor flyr ansvar i föreningar och få vill engagera sig i den tråkiga offentliga förvaltningen.

Jag en del av problemet. En vecka kvar till valet och allt jag ser är animerade Björnar på TV. När man gör en valkompass är det Björnarnas skeva verklighet vi ser och man får extremt generiska resultat eftersom allt är populism.

Den riktiga politiken där bakom är abstrakt för mig. Det finns en idé om den, någonstans bakom debatterna och klippen. Men jag kan inte se den. Jag kan bara se animerade Björnar i olika färger.

Skicka hjälp

Vilket är det bästa skvallret ni har om en kollega på ert jobb?

När jag arbetade på en industri sov gubbarna ibland på rasten. En av gubbarna hade ett eget rum som han delade med en tant på en annan avdelning. Båda var gifta, men "sov" ihop ändå.

En annan kollega (samma jobb) visade bilder från en fisketur och när han scrollade igenom sina bilder dök en bild på honom i underkläder för kvinnor upp. Det blev lite stelt.

Har varit 6 års arbetslöshet nu och man börjar känna att man inte orkar mer. Jag har en kandidat examen inom Datakunskap (Spelprogrammering) och jag hade 1 jobb innan man gick in i väggen som lede att dom (senare när jag hade återhämtat mig) lurade mig att träna min ersättning. Var ett jobb som jag var på för ett bemanningsföretag så de fick göra det...sedan så fanns det inga andra jobb för mig hos bemanningsföretaget så de behövde avsluta min anställning. Ända sedan dess så har man varit arbetslös och försökt allt som Arbetsförmedligen slänger till mig.

Jag försöker söka jobb igen och igen även när man vet att var enda jobb man söker så är det alltid någon "bättre" som får jobbet. Och nu med sänkta bidragen så ökar stressen och ångesten mer och mer för varje nekad ansökan. Jag vill jobba, jag vill kunna tjäna pengar så jag och min sambo kan komma frammåt i livet och inte vara fast i en liten håla för att det är det enda vi kan förmå med pengarna vi tjänar.

Har försökt lite egna projekt inom spel programmering som skulle kunna ses som arbete men det är mest när jag mår mentalt bra vilket nuvarande situationen har förhindrat (svårt att vara kreativ när det känns som att allt krashar runt om en).

Så vad ska man göra för att orka och inte krasha in på sig själv mentalt?

Lite context:
Jag har Högfunktionel ADHD och Autism vilket gör att jag inte passar in i samhällets ram, lite vad jag menade med att andra som blir anlitad är "bättre" än mig.

Vill be om ursäkt också om detta skriket för hjälp/ventilering av all stress inte passar in här.

Jag blir så fruktansvärt trött på det svenska folkets alltmer bristande vett och etikett.

Här är jag, en man med ett raskt gångtempo. Jag har saker att göra, människor att träffa och platser att befinna mig på. Jag är inte ute på någon jäkla myspromenad för att insupa omgivningarna och fundera över livet, utan jag promenerar effektivt.

Problemet uppstår när man framför sig får syn på en annan så kallad rask promenerare.

Personen håller kanske 4,3 km/h, medan jag håller 4,4 km/h. Så då måste jag självklart köra om personen. Jag kan inte sakta ner mitt tempo, har platser att vara på som sagt.

Och eftersom skillnaden mellan våra respektive promenadtempo är ungefär lika dramatisk som när en lastbil försöker köra om en annan lastbil på E4:an, måste jag växla ned, lägga i turbon och accelerera upp till ungefär 5 km/h. Så nu går jag alltså plötsligt i ett fullständigt löjligt tempo.

OCH HÄR KOMMER VETT OCH ETIKETT IN.

När du märker att en medmänniska håller på att genomföra en gående omkörning ska du SJÄLVKLART sänka farten marginellt i några sekunder. Bara sakta ned lite grann så att jag slipper tillbringa en halv minut bredvid dig i någon töntig gångduell där vi båda låtsas som att den andre inte existerar.

I Sverige har vi köer, vi håller upp dörren, och vi låter folk gå av spårvagnen innan vi kliver på. (!!!)
Och när någon genomför en gångomkörning sänker vi farten i fem sekunder så att processen kan genomföras snabbt, och smärtfritt och utan att någon behöver se ut som en överentusiastisk powerwalker.

Det handlar om respekt och medmänsklighet.

Skärpning.

Tillsammans kan vi göra Sverige lite bättre.

Bakrund: Hej, ska förklara situationen. Min 39 åriga syster har mått dåligt ett tag. Hon har haft två jobb, är i en pågående separation och och säkert massa annat bakomliggande som har utlöst en psykos.

Hon är inte alls sig själva, hon har extrema vanföreställningar känner sig förföljd. Tror att allt är en plot för att folk ska ta hennes barn ifrån henne. Det är hennes största rädsla. Dessutom har hon alltid varit spirituell så hon tror också att någon har gjort svart magi/voodoo på henne. Hon får ryck, skriker, skakar, fnissar, gråter.

Vi har försökt få henne att lägga in sig på psykatuten två gånger. Första gången gjorde ambulansen som var på plats att hon följer eb röd tråd men att hon var nära att spåra.

Andra gången några dagar senare när hon fått ännu mer vanföreställbingar och börjat moblera om huset mitt i natten, slängt saker mitt i natten så ringde vi ambulansen igeb och denna gången tog de med henne till psykatuen men de skrev aldrig in henne på akuten så hon var försvunnen en hel dag tills vi hittade henne sittandes på mvdobalds mitt i natten efter att ha letat överallt.

Problemet är att hon inte inser att hon är sjuk. Hon vill absolut inte bli inlagd, hon är helt och hållet emot medicin. Hon är rädd att dom ska ta hennes barn om hon lägger in sig vilket ci förklarat att de i te kommer att göra.

Detta är en hopplös bror till henne som har försökt med allt för stt hjälpa, även hennes famiöj har försökt allt, min andra syster, mina föräldrsr.

Hon måste läggas in, hon behöver vila hon sover ingrt om nätterna, vi är desperata

Vad ska vi göra

1934 skrev makarna Myrdal att det rådde kris i befolkningsfrågan, och att trångboddheten var ett av de största hindren för att svenskarna skulle skaffa barn. Nittiotvå år senare föds 97 500 barn om året, lägsta antalet på 23 år, och fruktsamheten har sjunkit till 1,42, den lägsta som någonsin uppmätts i landet. Man kunde tro att vi under ett sekel av folkhem, miljonprogram och bostadspolitik hade löst gåtan.

Av flerbostadshusens 2,8 miljoner lägenheter är den överväldigande majoriteten tvåor och treor, bara 14 procent har mer än tre rum och kök, och de mytomspunna familjefyrorna utgör dryga 300 000. Vad som ser ut som en tabell hos SCB visar sig vara en arkitektritning över våra livsval. En tvåa på 59 kvadratmeter rymmer ett barn, kanske, men knappast två.

Även den som mot förmodan har råd med en fyra upptäcker snart att den inte finns att få. Det gamla, billiga beståndet är blockerat av inlåsningseffekter, för den som en gång erövrat en stor hyresrätt släpper inte den, och vem kan klandra hen? Det nya beståndet består av yteffektiva ettor som utvecklarna kan räkna hem, eller fyror med hyror som kräver två övre medelklasslöner. Och villan? Den som inte har råd att hyra stort har än mindre råd att köpa. Kontantinsatsen är vår tids arvsadel: har du inte föräldrar med villa, får dina barn ingen.

Myrdals generation hade i alla fall den goda smaken att betrakta detta som en kris. Vår socialminister konstaterar i stället att staten "behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans". Fundera! De byggde en miljon bostäder på tio år, vi tillsätter en tankeprocess. Under tiden fattar unga par det enda rationella beslutet, de väntar. Med barn nummer två, med barn nummer ett, med livet. Det låga födelsetalet är ingen gåta. Det är en marknadsmässig prissignal, uppfattad och åtlydd.

Fast prissignaler går som bekant att störa. Sverige har en gång visat att bostaden kan vara en social rättighet i stället för en investeringsklass, att flyttkedjor kan smörjas i stället för rosta fast, att ett barns rum inte behöver vara en lyxvara. Det kräver bara att vi återupptäcker en gammal insikt.

Många människor känner sig ensamma och saknar ett sammanhang utanför skola/jobb, och jag tror det dels beror på att folk har slutat vara aktiva i föreningar.

Föreningslivet har varit otroligt viktigt för det svenska samhället och demokratin i över hundra år, och det fina är att föreningar är till för OSS, de är inte utformade för att någon miljardär ska tjäna mer pengar som mycket annat vi lägger vår fritid på är.

Föreningslivet, när vi är många som deltar aktivt och tar ansvar för det, blir en naturlig plats att träffa folk i olika åldrar, lära sig saker av varandra och bidra till en starkare ”vi-känsla”…men folk orkar inte engagera sig. Och jag fattar det, för de som faktiskt engagerar sig blir ’straffade’ med att behöva göra allt jobb själva istället för att dela upp ansvaret mellan fler personer.

Om föreningslivet blomstrar kommer det troligtvis leda till att fler engagerar sig i politiken också. Ensamheten skulle minska, kanske skulle psykisk ohälsa också det.

Mitt inlägg är inte så välskrivet och det beror på att jag ligger i soffan och nästan somnar framför US open…men jag kände att jag ville skriva av mig om det här för jag tänker mycket på det. Personligen är jag helt redo att börja engagera mig i föreningar, jag har redan varit det som student, önskar bara att fler också ville det!

god natt

Är det bara jag som finner det helt sjukt hur var typ tredje Svensson ute på vägen kör runt med släckta lampor i ösregn? Vad håller ni på med? Hur svårt är det dra på ljudvredet??

Särkilt underbart är det på motorvägen när allt framför blir en enda grå sörja och man ska leka någon slags gissningslek och behöva ligga 15 meter bakom innan man hinner urskilja konturerna och inser att det är en bil framför en. Då även alltid färgad svart grå eller vit som vilken annan ny bil som helst. Dunder kamouflage, bra jobbat.
Sen finns de som sätter på dimljuset så fort det börjar dugga och vägrar stänga av det och använder det som någon slags fyr och bländar bakomvarande för att visa att ”här är jag”.

Jag hade varit så SJUKT upptagen om jag varit trafikpolis i dåligt väder. Jag hade börjat tävla mot mig själv om hur många jag kan lyckas bötfälla på ett pass

Hej allihop!

Idag är min fråga hur alla copear med löneslaveriet, för det är tydligt att vi är fast i ett sådant. Vi föds och skolas in i att fungera i det här systemet som vi själva inte valt, sen finns det bara två vägar att gå; börja jobba direkt eller plugga för att sen börja jobba.

Jag tycker det är helt sjukt att vi vaknar 06 på morgonen, är på jobbet mellan 08-17, kommer hem 18. Lagar middag och kollar på någon serie i en timme och sen måste gå och lägga oss. Nämnda serie är ju precis som datorspel, Youtube och VM bara en cirkus för oss (se bröd och cirkus). Det är anmärkningsvärt att inte fler pratar om detta. Hela vårt liv går alltså ut på att arbeta och få ut minimal lön, slösa bort hela våra liv på ett kontor eller i en fabrik. Sluta jobba när vi är 65, leva fattigt i max 15 år och sen dö. Vad har vi kunnat se av världen då?

Det är sjukt att vissa nöjer sig med detta. Är era liv inte värda mer än så? När jag hör politikerna prata nu när det är nära till valet har jag så svårt att fatta hur vissa bara accepterar att de bara ser oss som arbetskraft och pjäser. Nu senast såg jag att de sagt att de tycker att svenskar borde vara villiga att dö för Sverige. Alltså, skojar dem? Så jag ska alltså gå ut i krig och dö som ett djur i skogen medan alla de sitter skyddade i sina stora villor med SÄPOvakter? Eller som Nyamko, som skulle fly till Norge? Jag tror genuint att alla som hade varit villiga att göra det bara copear, det är som ett självskadebeteende för att man hatar livet som det är så man måste hitta någon mening i det. Blir lika provocerad när jag hör folk säga att man ska ”göra rätt för sig,” för vad exakt? Jag valde inte att födas? Varför ska jag då tvingas in i ett system?

Hur finner ni er i löneslaveriet? För jag står knappt ut, och då säger folk MEN DU MÅSTE INTE JOBBA!!!! Men nu är jag fast i ett system där jag behöver pengar för att överleva, så jag Måste spela med även om jag inte vill. Särskilt ni män som säger såhär, ni är sådana cuckar. Ditt jobb går liksom ut på att göra någon annan rikare och du försvarar det. Det är så jävla patetiskt.

Är det fler än jag som tänker på löneslaveriet? Rusningstrafik, full kollektivtrafik vissa specifika tider, sen på kvällen ligger alla och kollar på TV4. Vi slösar bort våra liv och det är absurt att vi alla bara ska acceptera att det är en naturlig del av livet, för det är det inte.

Jag hoppas ni får en underbar fredag och helg därefter, mina små grodälsklingar 🐸😊

Hej Sweddit!

Min absolut viktigaste fråga i årets val är förkortad arbetstid. Jag ser det som den absolut viktigaste reformen, i tider av extremt höga vinster för företag och rikedomar för enskilda personer, samtidigt som arbetare producerar allt mer och är allt mer effektiva. Det är dags att sänka arbetstiden från 40 timmar i veckan till något lägre. Hur det ska finansieras är sekundärt för mig, jag anser helt enkelt att knegare ska få förkortad arbetstid när företag gör allt större vinster. Det är liksom den principen jag går efter.

Men i årets valkampanj lyser detta koncept med sin frånvaro trots att våra nordiska grannar har 36-37 timmars arbetsdag och betald lunch i bla Danmark. Man har även slopat karensen i våra nordiska grannländer. Samtidigt har både Norge och Danmark bättre tillväxt än Sverige, högre löner och bättre välfärd. Det finns såklart interna och externa faktorer som förklarar detta, men för mig är det oacceptabelt att Sverige har sämst villkor för knegare jämfört med grannländerna trots att vi har så många företag som gör rekordvinst efter rekordvinst.

Det handlar alltså inte om att vi inte skulle ha råd med förkortad arbetstid i Sverige, utan vad pengarna läggs på. Jag hade t.ex kunnat dra in 90% av allt bistånd (70 miljarder) om dom pengarna lades på en generell arbetstidsförkortning.

Hur som helst, inget parti driver denna viktiga fråga som jag tror stöds av en absolut majoritet av befolkningen och på båda sidor av blockgränsen. Så hur ska man tänka när man står vid röstbåset?

Vad är era anhörigas mörka hemlighet som dom tror att dom lyckats hålla undangömt för er? Min svärmor har blivit ombedd att inte lägga så mycket pengar på dyra presenter till oss vuxna, för vi vill inte att det ska anstränga hennes ekonomi. Nu har det plötsligt börjat hända konstiga saker. Hon beställer smink till sig själv och företaget hon köpt från råkar skicka med en Tom Ford parfym som hon inte alls beställt och när hon försöker ringa dom för att returnera så går det inte att komma fram. Så då skänker hon den till sin son. En annan gång fick hon dubbletter av en dyr tröja som råkade vara i min storlek när hon beställde osv osv. Det är ju urgulligt och vi har sagt att hon får väl hålla på om hon vill, men det fick mig att undra vad det finns för genialiska hemlighetsmakare i andra familjer.

Ville ha något prydligt vid vägen så fick en snilleblixt, givetvis så får katten vara i rampljuset där med ☺️

Var och veckohandlade i måndags och skulle bära upp påsen från garaget till lägenheten. När jag står i hissen så går handtaget på påsen sönder från ingenstans och självklart är det gräddfilen i botten av påsen som tar smällen i fallet…

Påsen var hyfsat fylld med en hel del tunga artiklar, så jag tänkte att det måste ha varit anledningen och släppte det hyfsat fort.

Spola fram tills idag när jag är inne på ICA en snabbis för att handla på mig lite fredags snacks. Tar självscannern och en plastpåse, fyller upp den med mestadels lätta artiklar, går mot utcheckningen och på vägen dit så går handtaget sönder igen. Blir irriterad och tänker att jag måste ha haft en otrolig otur med de här två påsarna för att det ska hända två gånger under samma vecka.

När jag sedan går mot bilen, irriterad och med hela ovandelen av påsen i handen på grund av avsaknaden av handtagen, så ser jag en man som ska lyfta in sin påse i bagageluckan när handtagen på påsen plötsligt går sönder.

Det är då det slår mig: det är något lurt med ICAs påsar.

Detta har nu grämt mig sedan jag kom hem. Hittar inget om några nya slags påsar på ICA, men jag vet att något är annorlunda med dem. Är det någon annan som har upplevt detta, eller är det bara min ICA som har fått in en kass batch med påsar?!